Let Them Eat Cake
En halvhemlig dagbok för flickorArkiv för februari, 2009
Liten som stor
Många undrar nog vad jag sysslade med i den här utstyrseln som liten, men jag måste säga att jag nog hade något på G! Här kommer den efterlängtade reprisen 
Förhållanden, igen!
Jag antar att du får höra det här varje dag, och jag vill inte vara helt ytlig heller. Men jag måste bara få säga att du nog är den vackraste tjej jag någonsin sett! 
Oj! Jag vet hur klyschigt sagt det är, särskilt när det kommer från en främmande människa, men jag kan bara inte låta bli att skina upp i ett blygt leende! Nyss läste jag en ny artikelserie i DN om att Sverige har så många singlar, som hellre vill vara i par, och har vi för höga krav? Kanske, jag känner till så många otroligt vackra och fruktansvärt snälla tjejer som tusen män borde sukta efter men som ändå förblir singlar. Fast jag själv har nog aldrig riktigt förstått det där med höga krav, för jag verkar alltid hitta ”underbara” män! Kanske är det för att jag är en människovän, eller för att jag dömer dem mer utifrån intuition än utifrån vad de faktiskt gör. Det kan vara så enkelt att jag ser dem som icke konstanta, då människor alltid utvecklas och den du träffar idag verkligen inte kommer vara densamme livet ut. Det är spännande att tänka så, hur mannen kommer vara om 10 år och oftast får jag bara vackra bilder! Unga män är lite av slynglar men en mogen, kärleksfull man är så himla vackert.
Jag tror jag har haft väldigt tur som vuxit upp i ett litet samhälle där de flesta föräldrar ändå har hållt ihop. Det pratas så mycket om att ”alla skiljer sig” och att det får en att tappa tron på det där livslånga förhållandet, men jag har alltså all anledning att tro på att det håller. Däremot läste jag en gång om ett 70-årigt par som ”varit hur otrogna som hest” men alltid hittat tillbaka till varandra, och om en 80-årig tant som blev uppvaktad med bullar och komplimanger av sin gamle granne från 50 år tillbaka i tiden. Han hade tydligen gillat henne redan då, fastän hon varit gift, och nu fnissade hon glatt när hans namn fördes på tal. Så livslång kärlek eller ej, jag tror att båda två kan fungera fint men jag själv skulle nog gilla den där klassiska. Det verkar så enkelt, och fint. Tänk att ha någon som förhoppningsvis alltid kommer vara där för att ge dig trygghet och kärlek?
Det är inte alltid det fabulösa och storartade som vinner i längden. Kanske skulle jag bäst av allt passa med en norrländsk bonne som vet att ge en kvinna klyschiga komplimanger och en blomma då och då. Jag vet inte hur det är för andra men åtminstone jag blir löjligt glad av det! Jag ser ingen som helst frihet i att sitta själv i sin 1:a och kunna göra vad man vill, när man vill. Jag vill högst av allt vara lycklig livet ut och jag tror att det enkla är lösningen, som att ha vänner och familj nära. Karriär är väl trevligt men jag tror nog jag skulle bli lika glad av att uppfostra ungar och hundar om det nu skulle vara så, ha en man med samma drömmar och värderingar och givetvis slänga ihop mysiga trädgårdsfester då och då! Familjelivet är höljt i ett rosigt skimmer, jag erkänner, men tills dess är jag nöjd med att få lära känna en eller flera unga män till. Och drömma om hur han skulle vara om 10 år…
Farligt
Krasslig, smärtande slant-med-tandborsten-blåsa i munnen och träningsvärk från helvetet. En halvtom kopp kallt kaffe på det och solsken som verkar försöka blända bort verkligheten och jag är redo att skriva! Shivaree är igång på Spotify, en tomhet verkar vila över söndagen och framtiden förvirrar. Skickade igår iväg ett mejl till kärlekens klagomur, det första för just denna. Det kommer givetvis bli väldigt intressant att veta vad svaret blir, om det ens kommer något? Fredagens fika blev lyckad, en försoven Toni till trots. Vi stegade sedan iväg till muséet där jag på lustiga omvägar fick reda på att denne man numera har familj. Det särskilda med detta är att det knappast verkar beröra honom, han tänker välja sin frihet och göra vad han vill ändå. Lämna landet, kanske eventuellt hitta andra kvinnor? Vad vet jag. Men lite skrämmande är det. Och resten av männen jag har valt att ha nära är skrämmande oförutsägbara med våldsamma undertoner, inte gentemot mig givetvis men ändock.
Jag är förmodligen av samma skrot och korn, vilket jag inte funderar över så ofta men det lär ju bidra till att ingen av oss förstår varandra? Ändå, är det inte lite fantastiskt att jag alltid lyckas hitta så galna manliga vänner? Quinnsen kanske inte heller går att dra över en och samma kam men de kan åtminstone förklara vad de gör, värna om sina relationer och de håller sig inom de sociala ramarna. De har inga galna hemligheter som spritter under huden, som det alltid verkar som att männen har. Särskilt att män sällan verkar förstå sig på sig själva och därmed agerar utifrån ja, vem vet? Och nu närmar sig Valentin och med det kommer väl alltid unionen mellan man och kvinna på tal?
En sådan makalös union, hur går den till? Är det som för Toni blott ett yttre som man privat kan skilja sig helt ifrån? Är det som de stormiga passionerna där man sårar varandra men alltid hittar tillbaka? Eller är det som det brukar se ut i Sverige, ett team som kommer hålla livet ut och där passionen verkar vara underordnad? Kort sagt, jag vet inte vilken man i min verklighet som är mest skrämmande men jag tror att dem alla på sina olika vis ligger på ungefär samma nivå. Det är intressant och trevligt förstås, men finge jag önska skulle jag nog vilja ha en hjärtevän som var mer enkel. Inte för att det blir tråkigare med färre frågetecken i periferin, tvärtom för att det skulle vara så oerhört tufft och ganska så fantastiskt att slippa dessa.
Vad gör man istället för att gå och vänta på att svaret kommer? Retail therapy, såklart! Jag har hittat massor av saker som borde vara obligatoriska hemma hos mig, t.ex. en praktisk korkskruv och ett nostalgiskt litet rivjärn! Erotiska kylskåpsmagneter passar ju annars tiden nu, och klisterlappar för att överleva kommande duggan. Ett förkläde hittades som verkligen skulle passa mig samt en disktrasa, och massor av färgglatt och trevligt från Derrière la porte. Deras skolådor, gulliga lila nyckelskåp och skrivtavla med grisar känns ju, tja, rätt viktiga för att klara livhanken? På lördag tänker jag och Beck fira Valentin ihop, jag funderar på att dagen till ära antingen baka en rulltårta med smak av choklad och daim eller någon av dessa härliga muffins som Joppa hittade. För vilka är bättre att fira dagen då man enligt en av historierna kämpade för giftermål med än älskade vänner? Så vitt jag vet, är det dem som med största trolighet kommer stanna för alltid!
Törnrosa har vaknat
Okej, våren är kommen! Det är fortfarande skitkallt och flera snöstormar kvar att utstå samt köldexem i ansikten, men det struntar jag i. Jag är så sugen på att dyka in i framtiden och sommaren! Eller ner i ett varmt bad med ett glas skumpa och en badkarl. Jag har verkligen inget tålamod och studsar på stolen, vill härifrån och känna livet dunsa mot handflatorna. Vill helst förlida för att vakna upp till sommaren i en vacker sommarvärld där alla drömmar har slagit in… Istället måste jag läsa om övergrepp på barn. Det vill jag inte.
Jag vill hellre studera erotik, vad som får människor att känna och varför det är så. Vad som är positivt oh vad som är negativt, av våra drifter och fetisher? Jag skriver nästan enbart om AP, men hade jag kunnat skulle jag definitivt införskaffat deras Suki och Jerry ur nya vårkollektionen Virgins! Och jag är fortfarande galen i Smegs kylskåp à 50-tal, i våriga pastellfärger… Imorgon blir det fika med Toni och lån av första boken i Anne Rice serie om Törnrosa, på hennes sätt. Bok 2 i serien verkar himla intressant
Alkohol-IQ
Bäret och jag brukar ha djupa diskussioner efter kaffe eller öl, ibland dyker några smarta tankar upp och ibland inte… Dock är dem ändå, alltid, himla givande!
Ölkväll
Kräkas vackra ord
Hy, vad ÄR det för väder?! Jag tror officiellt att jag ska börja skylla på vädret för att inte mer saker blir gjorda. Vad får man egentligen om man faktiskt tar tag i saker och avslutar dem vintertid? En dag på stranden? Ett dopp i havet? En kall drink och en cigg på altanen? Nej allt du får är fortsatt och alltid så närvarande mörker, kyla och dysterhet! Som det här med detox, det finns ju inte en chans att man börjar hälla i sig ekologiska frukt- och grönsaksdrycker och eluderar kaffe och alkohol ur sin diet när det är februari månad! Gudarna borde veta att den där koppen kaffe, eller den där hutten Jäger ibland är det enda som skapar motivation att gå ut. Nej nu längtar jag verkligen efter det där badkaret som ska infinna sig en knapp stund före april, en månad som mycket troligt kommer vara lika kall och vit som denna.
Över facebook (jaja, det är ju inte så att man kan träffa folk på alla kaféer och klubbar i Åhus direkt) betonade en gammal medlem i det fina punkbandet Lädernunnan vikten av ett badkar, och en badkarl givetvis. Jag kan inte annat än att hålla med, såhär snart ett år (över 7 månader) efter att en av det andra könet varit närvarande i mitt liv. Det är väl inte lika mycket kärlekskrank som en gammal vana antar jag, men vanan börjar skrika lite och demonstrera mot detta liv i solo. För singel är det ju knappast, då dejter varit lika obefintliga som inbokningar på gymmet samt att jag tyvärr redan har kärat ner mig och därmed finner andra alternativ futtiga och icke värdiga. Det är där übermenschen i mig kommer fram, har jag valt att någon skulle kunna vara likvärdig mig så är det så och det är jag beredd att försvara trots att jag givetvis inte tror att personen någonsin skulle kunna vara bättre än mig. Men alla andra förutom l’objet du désir är bra mycket sämre. Jag tror det funkar likadant med konst, tyvärr har jag ett behov av att avguda och älska något högt. Det ger någon slags kick som livet annars blir fattigt utan.
Nog om det! Lädernunnan får sitta hemma i alla fall, jag har inte så mycket till övers för kändisar. Eskortverksamheten hörde av sig om att jag var en bra kandidat, det är lite intressant. Fast jag har ju det här problemet med att vara solo samt att eskortflicka nog är rätt meningslöst, men vad är inte det? En äkta pojkväns kärlek har aldrig varit direkt meningsfullt heller, oftast svårbegripen och lam. Jag undrar om min julklapp jag fick i helgen av Palis var lite av en pik, då den handlar om en svensk strippas liv i Köpenhamn? Hmm! Men det ska bli intressant att läsa, förmodligen en förvånande trist värld så vitt jag vet utifrån de källor som blickat in i den? Kall, macho, otacksam, meningslös. Dock kommer jag lätt bli sugen på champagne och röda läppar.
För ett tag sedan talade Beck och jag om att avgifta mig från den förälskelse som klamrat sig fast i mig, vad skönt det vore! Visst är det underbart att inte ses varenda dag, då det skulle vara fullkomligt meningslöst och mitt icke så enorma men extremt viktiga sociala liv skulle bytas ut mot en enda människa. Det är ju aldrig berättigat. Men det vore trevligt att antingen ses lite mer (än 1 gång i månaden) eller aldrig. Det här får jag ta itu med senare när jag evaluerat gott mot ont och värdet av att gå runt och vara kär till ingen synlig nytta! Pojkvänner är (som mycket annat i denna text) meningslösa men ack så gulliga, vore det inte för att de är just män och de är så roliga att lära känna bättre skulle jag verkligen inte syssla med dem. Om det här kommer att utveckla sig till något mera än en förlängd flirt en overklig dag måste jag minnas att försöka sätta fingret på vad det är som är bra med det, för det måste väl finnas mer? Jag minns inte! Tills vidare fortsätter jag lyssna på silly lovesongs och se en romantisk komedi då och då, jag tror det funkar som nikotinplåster ungefär.
