Krasslig, smärtande slant-med-tandborsten-blåsa i munnen och träningsvärk från helvetet. En halvtom kopp kallt kaffe på det och solsken som verkar försöka blända bort verkligheten och jag är redo att skriva! Shivaree är igång på Spotify, en tomhet verkar vila över söndagen och framtiden förvirrar. Skickade igår iväg ett mejl till kärlekens klagomur, det första för just denna. Det kommer givetvis bli väldigt intressant att veta vad svaret blir, om det ens kommer något? Fredagens fika blev lyckad, en försoven Toni till trots. Vi stegade sedan iväg till muséet där jag på lustiga omvägar fick reda på att denne man numera har familj. Det särskilda med detta är att det knappast verkar beröra honom, han tänker välja sin frihet och göra vad han vill ändå. Lämna landet, kanske eventuellt hitta andra kvinnor? Vad vet jag. Men lite skrämmande är det. Och resten av männen jag har valt att ha nära är skrämmande oförutsägbara med våldsamma undertoner, inte gentemot mig givetvis men ändock.
Jag är förmodligen av samma skrot och korn, vilket jag inte funderar över så ofta men det lär ju bidra till att ingen av oss förstår varandra? Ändå, är det inte lite fantastiskt att jag alltid lyckas hitta så galna manliga vänner? Quinnsen kanske inte heller går att dra över en och samma kam men de kan åtminstone förklara vad de gör, värna om sina relationer och de håller sig inom de sociala ramarna. De har inga galna hemligheter som spritter under huden, som det alltid verkar som att männen har. Särskilt att män sällan verkar förstå sig på sig själva och därmed agerar utifrån ja, vem vet? Och nu närmar sig Valentin och med det kommer väl alltid unionen mellan man och kvinna på tal?
En sådan makalös union, hur går den till? Är det som för Toni blott ett yttre som man privat kan skilja sig helt ifrån? Är det som de stormiga passionerna där man sårar varandra men alltid hittar tillbaka? Eller är det som det brukar se ut i Sverige, ett team som kommer hålla livet ut och där passionen verkar vara underordnad? Kort sagt, jag vet inte vilken man i min verklighet som är mest skrämmande men jag tror att dem alla på sina olika vis ligger på ungefär samma nivå. Det är intressant och trevligt förstås, men finge jag önska skulle jag nog vilja ha en hjärtevän som var mer enkel. Inte för att det blir tråkigare med färre frågetecken i periferin, tvärtom för att det skulle vara så oerhört tufft och ganska så fantastiskt att slippa dessa.
Vad gör man istället för att gå och vänta på att svaret kommer? Retail therapy, såklart! Jag har hittat massor av saker som borde vara obligatoriska hemma hos mig, t.ex. en praktisk korkskruv och ett nostalgiskt litet rivjärn! Erotiska kylskåpsmagneter passar ju annars tiden nu, och klisterlappar för att överleva kommande duggan. Ett förkläde hittades som verkligen skulle passa mig samt en disktrasa, och massor av färgglatt och trevligt från Derrière la porte. Deras skolådor, gulliga lila nyckelskåp och skrivtavla med grisar känns ju, tja, rätt viktiga för att klara livhanken? På lördag tänker jag och Beck fira Valentin ihop, jag funderar på att dagen till ära antingen baka en rulltårta med smak av choklad och daim eller någon av dessa härliga muffins som Joppa hittade. För vilka är bättre att fira dagen då man enligt en av historierna kämpade för giftermål med än älskade vänner? Så vitt jag vet, är det dem som med största trolighet kommer stanna för alltid!
