Jag antar att du får höra det här varje dag, och jag vill inte vara helt ytlig heller. Men jag måste bara få säga att du nog är den vackraste tjej jag någonsin sett!

Oj! Jag vet hur klyschigt sagt det är, särskilt när det kommer från en främmande människa, men jag kan bara inte låta bli att skina upp i ett blygt leende! Nyss läste jag en ny artikelserie i DN om att Sverige har så många singlar, som hellre vill vara i par, och har vi för höga krav? Kanske, jag känner till så många otroligt vackra och fruktansvärt snälla tjejer som tusen män borde sukta efter men som ändå förblir singlar. Fast jag själv har nog aldrig riktigt förstått det där med höga krav, för jag verkar alltid hitta “underbara” män! Kanske är det för att jag är en människovän, eller för att jag dömer dem mer utifrån intuition än utifrån vad de faktiskt gör. Det kan vara så enkelt att jag ser dem som icke konstanta, då människor alltid utvecklas och den du träffar idag verkligen inte kommer vara densamme livet ut. Det är spännande att tänka så, hur mannen kommer vara om 10 år och oftast får jag bara vackra bilder! Unga män är lite av slynglar men en mogen, kärleksfull man är så himla vackert.

Jag tror jag har haft väldigt tur som vuxit upp i ett litet samhälle där de flesta föräldrar ändå har hållt ihop. Det pratas så mycket om att “alla skiljer sig” och att det får en att tappa tron på det där livslånga förhållandet, men jag har alltså all anledning att tro på att det håller. Däremot läste jag en gång om ett 70-årigt par som “varit hur otrogna som hest” men alltid hittat tillbaka till varandra, och om en 80-årig tant som blev uppvaktad med bullar och komplimanger av sin gamle granne från 50 år tillbaka i tiden. Han hade tydligen gillat henne redan då, fastän hon varit gift, och nu fnissade hon glatt när hans namn fördes på tal. Så livslång kärlek eller ej, jag tror att båda två kan fungera fint men jag själv skulle nog gilla den där klassiska. Det verkar så enkelt, och fint. Tänk att ha någon som förhoppningsvis alltid kommer vara där för att ge dig trygghet och kärlek?

Det är inte alltid det fabulösa och storartade som vinner i längden. Kanske skulle jag bäst av allt passa med en norrländsk bonne som vet att ge en kvinna klyschiga komplimanger och en blomma då och då. Jag vet inte hur det är för andra men åtminstone jag blir löjligt glad av det! Jag ser ingen som helst frihet i att sitta själv i sin 1:a och kunna göra vad man vill, när man vill. Jag vill högst av allt vara lycklig livet ut och jag tror att det enkla är lösningen, som att ha vänner och familj nära. Karriär är väl trevligt men jag tror nog jag skulle bli lika glad av att uppfostra ungar och hundar om det nu skulle vara så, ha en man med samma drömmar och värderingar och givetvis slänga ihop mysiga trädgårdsfester då och då! Familjelivet är höljt i ett rosigt skimmer, jag erkänner, men tills dess är jag nöjd med att få lära känna en eller flera unga män till. Och drömma om hur han skulle vara om 10 år…