Ha eller kunna utöva makt

Kunna uppfostra barn eller ej lägga sig i

Ha god ekonomi eller komma att få det

Komma från en bra familj, gärna en äldre

Vilja bo på en gård eller nära naturen

Inte ha några destruktiva intressen

Ha sunda värderingar

Ha ett naturintresse

Både inge samt visa mycket respekt 

Ha samma mål (som jag)

Ha smak för det goda livet och de goda konsterna

Samt vara:

Välutbildad eller intellektuell

Individuell (och ej efterhängsen)

Artig

Väluppfostrad

Välklädd

Snygg eller stilig eller het

Förstående (ej emotionellt trög)

Lugn eller stabil

Festlig (gilla fester!)

INTE gnällig!

”God”

Inte förvirrad som jag utan ”fast rotad” i samhället

I am standing on a balcony high above the Carnaval. The Salvador air is warm and sultry. I can see bodies below me glistening with sweat, dancing to the rhythm of the pounding drums. A parade goes past, and the girl leading them is dressed in a skirt of swaying grasses and nothing else – her breasts are painted with glitter and they mesmerize me as they swing and sway to the beat. I am taking it all in, my body pressed against the stone of the balcony. Earlier this evening I was dancing in the square wearing my bikini and a tiny pair of shorts that showed the cheeks of my ass. Hands were touching me everywhere, not the hands of my partner, that anonymous man who led me into the samba, our bodies melting together like we were making love. I am watching thousands of people in the square below me dancing out their fantasies, flaunting their bodies with abandon. As I lean over, he enters me from behind, in time with the rhythm of the drums, and I come so quickly, with the drums in my head and the sequins of the dancers shimmering before my eyes. I am coming so hard and it’s the last night of the Carnaval, and this is the physical sensation of the joy that makes you high and I am watching it all – the movement and the rhythm and the energy of it and I am screaming and I forget myself and this is it, the Carnaval, this is it…

Jag antar att du får höra det här varje dag, och jag vill inte vara helt ytlig heller. Men jag måste bara få säga att du nog är den vackraste tjej jag någonsin sett!

Oj! Jag vet hur klyschigt sagt det är, särskilt när det kommer från en främmande människa, men jag kan bara inte låta bli att skina upp i ett blygt leende! Nyss läste jag en ny artikelserie i DN om att Sverige har så många singlar, som hellre vill vara i par, och har vi för höga krav? Kanske, jag känner till så många otroligt vackra och fruktansvärt snälla tjejer som tusen män borde sukta efter men som ändå förblir singlar. Fast jag själv har nog aldrig riktigt förstått det där med höga krav, för jag verkar alltid hitta ”underbara” män! Kanske är det för att jag är en människovän, eller för att jag dömer dem mer utifrån intuition än utifrån vad de faktiskt gör. Det kan vara så enkelt att jag ser dem som icke konstanta, då människor alltid utvecklas och den du träffar idag verkligen inte kommer vara densamme livet ut. Det är spännande att tänka så, hur mannen kommer vara om 10 år och oftast får jag bara vackra bilder! Unga män är lite av slynglar men en mogen, kärleksfull man är så himla vackert.

Jag tror jag har haft väldigt tur som vuxit upp i ett litet samhälle där de flesta föräldrar ändå har hållt ihop. Det pratas så mycket om att ”alla skiljer sig” och att det får en att tappa tron på det där livslånga förhållandet, men jag har alltså all anledning att tro på att det håller. Däremot läste jag en gång om ett 70-årigt par som ”varit hur otrogna som hest” men alltid hittat tillbaka till varandra, och om en 80-årig tant som blev uppvaktad med bullar och komplimanger av sin gamle granne från 50 år tillbaka i tiden. Han hade tydligen gillat henne redan då, fastän hon varit gift, och nu fnissade hon glatt när hans namn fördes på tal. Så livslång kärlek eller ej, jag tror att båda två kan fungera fint men jag själv skulle nog gilla den där klassiska. Det verkar så enkelt, och fint. Tänk att ha någon som förhoppningsvis alltid kommer vara där för att ge dig trygghet och kärlek?

Det är inte alltid det fabulösa och storartade som vinner i längden. Kanske skulle jag bäst av allt passa med en norrländsk bonne som vet att ge en kvinna klyschiga komplimanger och en blomma då och då. Jag vet inte hur det är för andra men åtminstone jag blir löjligt glad av det! Jag ser ingen som helst frihet i att sitta själv i sin 1:a och kunna göra vad man vill, när man vill. Jag vill högst av allt vara lycklig livet ut och jag tror att det enkla är lösningen, som att ha vänner och familj nära. Karriär är väl trevligt men jag tror nog jag skulle bli lika glad av att uppfostra ungar och hundar om det nu skulle vara så, ha en man med samma drömmar och värderingar och givetvis slänga ihop mysiga trädgårdsfester då och då! Familjelivet är höljt i ett rosigt skimmer, jag erkänner, men tills dess är jag nöjd med att få lära känna en eller flera unga män till. Och drömma om hur han skulle vara om 10 år…

Jag är förmodligen av samma skrot och korn, vilket jag inte funderar över så ofta men det lär ju bidra till att ingen av oss förstår varandra? Ändå, är det inte lite fantastiskt att jag alltid lyckas hitta så galna manliga vänner? Quinnsen kanske inte heller går att dra över en och samma kam men de kan åtminstone förklara vad de gör, värna om sina relationer och de håller sig inom de sociala ramarna. De har inga galna hemligheter som spritter under huden, som det alltid verkar som att männen har. Särskilt att män sällan verkar förstå sig på sig själva och därmed agerar utifrån ja, vem vet? Och nu närmar sig Valentin och med det kommer väl alltid unionen mellan man och kvinna på tal?

En sådan makalös union, hur går den till? Är det som för Toni blott ett yttre som man privat kan skilja sig helt ifrån? Är det som de stormiga passionerna där man sårar varandra men alltid hittar tillbaka? Eller är det som det brukar se ut i Sverige, ett team som kommer hålla livet ut och där passionen verkar vara underordnad?  Kort sagt, jag vet inte vilken man i min verklighet som är mest skrämmande men jag tror att dem alla på sina olika vis ligger på ungefär samma nivå. Det är intressant och trevligt förstås, men finge jag önska skulle jag nog vilja ha en hjärtevän som var mer enkel. Inte för att det blir tråkigare med färre frågetecken i periferin, tvärtom för att det skulle vara så oerhört tufft och ganska så fantastiskt att slippa dessa.

Vad gör man istället för att gå och vänta på att svaret kommer? Retail therapy, såklart! Jag har hittat massor av saker som borde vara obligatoriska hemma hos mig, t.ex. en praktisk korkskruv och ett nostalgiskt litet rivjärn!  Erotiska kylskåpsmagneter passar ju annars tiden nu, och klisterlappar för att överleva kommande duggan. Ett förkläde hittades som verkligen skulle passa mig samt en disktrasa, och massor av färgglatt och trevligt från Derrière la porte. Deras skolådor, gulliga lila nyckelskåp och skrivtavla med grisar känns ju, tja, rätt viktiga för att klara livhanken? På lördag tänker jag och Beck fira Valentin ihop, jag funderar på att dagen till ära antingen baka en rulltårta med smak av choklad och daim eller någon av dessa härliga muffins som Joppa hittade. För vilka är bättre att fira dagen då man enligt en av historierna kämpade för giftermål med än älskade vänner? Så vitt jag vet, är det dem som med största trolighet kommer stanna för alltid!

Jag vill hellre studera erotik, vad som får människor att känna och varför det är så. Vad som är positivt oh vad som är negativt, av våra drifter och fetisher? Jag skriver nästan enbart om AP, men hade jag kunnat skulle jag definitivt införskaffat deras Suki och Jerry ur nya vårkollektionen Virgins!  Och jag är fortfarande galen i Smegs kylskåp à 50-tal, i våriga pastellfärger… Imorgon blir det fika med Toni och lån av första boken i Anne Rice serie om Törnrosa, på hennes sätt. Bok 2 i serien verkar himla intressant