Let Them Eat Cake
En halvhemlig dagbok för flickor
Kräkas vackra ord
Hy, vad ÄR det för väder?! Jag tror officiellt att jag ska börja skylla på vädret för att inte mer saker blir gjorda. Vad får man egentligen om man faktiskt tar tag i saker och avslutar dem vintertid? En dag på stranden? Ett dopp i havet? En kall drink och en cigg på altanen? Nej allt du får är fortsatt och alltid så närvarande mörker, kyla och dysterhet! Som det här med detox, det finns ju inte en chans att man börjar hälla i sig ekologiska frukt- och grönsaksdrycker och eluderar kaffe och alkohol ur sin diet när det är februari månad! Gudarna borde veta att den där koppen kaffe, eller den där hutten Jäger ibland är det enda som skapar motivation att gå ut. Nej nu längtar jag verkligen efter det där badkaret som ska infinna sig en knapp stund före april, en månad som mycket troligt kommer vara lika kall och vit som denna.
Över facebook (jaja, det är ju inte så att man kan träffa folk på alla kaféer och klubbar i Åhus direkt) betonade en gammal medlem i det fina punkbandet Lädernunnan vikten av ett badkar, och en badkarl givetvis. Jag kan inte annat än att hålla med, såhär snart ett år (över 7 månader) efter att en av det andra könet varit närvarande i mitt liv. Det är väl inte lika mycket kärlekskrank som en gammal vana antar jag, men vanan börjar skrika lite och demonstrera mot detta liv i solo. För singel är det ju knappast, då dejter varit lika obefintliga som inbokningar på gymmet samt att jag tyvärr redan har kärat ner mig och därmed finner andra alternativ futtiga och icke värdiga. Det är där übermenschen i mig kommer fram, har jag valt att någon skulle kunna vara likvärdig mig så är det så och det är jag beredd att försvara trots att jag givetvis inte tror att personen någonsin skulle kunna vara bättre än mig. Men alla andra förutom l’objet du désir är bra mycket sämre. Jag tror det funkar likadant med konst, tyvärr har jag ett behov av att avguda och älska något högt. Det ger någon slags kick som livet annars blir fattigt utan.
Nog om det! Lädernunnan får sitta hemma i alla fall, jag har inte så mycket till övers för kändisar. Eskortverksamheten hörde av sig om att jag var en bra kandidat, det är lite intressant. Fast jag har ju det här problemet med att vara solo samt att eskortflicka nog är rätt meningslöst, men vad är inte det? En äkta pojkväns kärlek har aldrig varit direkt meningsfullt heller, oftast svårbegripen och lam. Jag undrar om min julklapp jag fick i helgen av Palis var lite av en pik, då den handlar om en svensk strippas liv i Köpenhamn? Hmm! Men det ska bli intressant att läsa, förmodligen en förvånande trist värld så vitt jag vet utifrån de källor som blickat in i den? Kall, macho, otacksam, meningslös. Dock kommer jag lätt bli sugen på champagne och röda läppar.
För ett tag sedan talade Beck och jag om att avgifta mig från den förälskelse som klamrat sig fast i mig, vad skönt det vore! Visst är det underbart att inte ses varenda dag, då det skulle vara fullkomligt meningslöst och mitt icke så enorma men extremt viktiga sociala liv skulle bytas ut mot en enda människa. Det är ju aldrig berättigat. Men det vore trevligt att antingen ses lite mer (än 1 gång i månaden) eller aldrig. Det här får jag ta itu med senare när jag evaluerat gott mot ont och värdet av att gå runt och vara kär till ingen synlig nytta! Pojkvänner är (som mycket annat i denna text) meningslösa men ack så gulliga, vore det inte för att de är just män och de är så roliga att lära känna bättre skulle jag verkligen inte syssla med dem. Om det här kommer att utveckla sig till något mera än en förlängd flirt en overklig dag måste jag minnas att försöka sätta fingret på vad det är som är bra med det, för det måste väl finnas mer? Jag minns inte! Tills vidare fortsätter jag lyssna på silly lovesongs och se en romantisk komedi då och då, jag tror det funkar som nikotinplåster ungefär.
CCHöganäs VS Gucci
Det börjar förhoppningsvis bli bråttom med att välja kakel till källarens badrum, och nu på kvällskvisten tror jag äntligen att jag har hittat det! Här nere syns det kakel, inklusive bård på mitten, som ska sitta i halva badrummet medan andra halvan ska vara beige eller vit. Den heter Seventies och ska tydligen vara inspirerad av en tidig Gucci-kollektion, säkert inte jättelikt men visst påminner mönstret något om reliefen i Guccis väskor? Jag tyckte den var tillräckligt ljus för att vara mörk och lite elegant i alla fall och hoppas nu att färgsättningen kommer harmoniera med resten där nere! Babyblått, beige och glansigt svart… 50-tal? 
Förresten, Gudrun Sjödéns katalog damp ner i brevlådan här om dagen. Underbart vackra plagg, mönster, färger och härliga material som vanligt! På hemsidan går det att läsa ”Nordiskt, ekologiskt, konstnärligt” om vårens kollektion – som att blott orden inte skulle få min själ att vända sig i kärleksvåndor! Jag är såld!
Livet på landet
Det här dök upp i Becks mejlbox i helgen:
”Hejsan! Jag heter Johanna och jag driver en liten eskortverksamhet. Jag letar efter två stycken vackra, sociala och trevliga tjejer till nästa lördag. En av mina mer exlusiva kunder ska ha en herrmiddag på sin herrgård i Färlöv och de vill ha tre unga sällskapsdamer som ska servera, socialisera och ge lite annan typ av service till herrarna där. Skulle detta vara intressant för dig? Du kommer att vara där ca 18-01 och din lön kommer att vara 5000 kr skattefritt. Om du gör ett bra jobb finns det möjlighet till fler sådana tillfällen. För mer info om min verksamhet har jag en hemsida. Adressen dit kan du få om du är intresserad. =D Kram Johanna”
Vi är alla milt förundrade över detta plötsliga påhopp från en eskortverksamhet ute på landet! Enligt X är erbjudandet inget vidare, då han märkligt nog har koll på allt sådant och hänvisar till www.sexwork.net.
Om någon skulle vilja ha en manager inom det området så kan jag verkligen rekommendera honom! Jag återsåg Toni i helgen också, han är lika udda och oförutsägbar som alltid med ett alldeles för trevligt utseende för att vara som så! I början av gymnasiet försökte han lära mig om Lord Byron, anime, Anne Rice och att äta rå majs eller sallad med mjölk till. Han var välklädd med prinslockar och ibland lånade han sina systrars kläder, och hade köpt en cello som han själv tänkte lära sig spela på. Nu verkar han vara inne på vuxna godnattsagor och jag funderar på att lyssna. Hm, låter farligt? Lite, jag saknar den trygga världen långt bortom fetisher där kärleken är platonsk och man är älskad i mjukisbyxor. Men att tjuvkika lite kan ju knappast skada!
Agent Provocateur – Last dream of Miss X (Kate Moss)
Hemma är där hjärtat är
Mitt hjärta bankar totalt och innerligt för detta hus, som jag modifierat för att passa min dröm.. Åh, ge mig det någon dag! Ikväll ska jag nog scrapbook:a över ett glas vin och inkorporera inredningsdetaljer m.m. och drömma mig iväg. Det känns nästan som att det lever, redan!
Utsidan
Insidan
Baby, what else can I do?
I have a feeling, it’s a feeling,
I’m concealing, I don’t know why
It’s just a mental, insidental sentimental aliby
But I adore you
So strong for you
Why go on stalling
I am falling
Our love is calling
Why be shy?
Let’s fall in love
Why shouldn’t we fall in love?
Our hearts are made of it
Let’s take a chance
Why be afraid of it
Let’s close our eyes and make our own paradise
Little we know of it, still we can try
To make a go of it
We might have an end for each other
To be or not be
Let our hearts discover
Let’s fall in love
Why shouldn’t we fall in love
Now is the time for it, while we are young
Let’s fall in love
Så himla förvirrad, har lyssnat på Ella Fitzgerald i timmar nu men det hjälper mig inte. Varken jordskalv, månnedgångar eller meteorer får mig att förstå. Är det på riktigt, finns du där?
Vad vi säger om morgonen
ÅH! MöRdA says: men fy vad jobbigt! är du stressad månne?
fuck off says: så var det nån kille som skulle bråka eller nåt
fuck off says: så jag stack in en penna i halsen på honom och högg några gånger
fuck off says: så skar vi av hans huvud och armar och ben och skulle gömma alla kroppsdelarna på vägen för att inte åka fast
fuck off says: eller djävulshorn var det kanske inte, det var såna långa gethorn
ÅH! MöRdA says: var det något mer ovanligt som hände?
fuck off says: hmm, nja sen fortsatte det med en blandning av första och andra drömmen, cyklade runt i chile och såg massa skallar överallt och det var en liten unge som var rädd för en men jag snackade med honom på perfekt spanska, omfg vad grym min spanska är när jag drömmer, och gjorde så han vågade gå fram och titta på den
fuck off says: fast då hade han redan blivit en hund
fuck off says: så började vi gå hemåt tillbaks till gamla huset och då mådde jag aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaasbraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa när jag såg det och vi gick in och jag mådde 100 gånger bättre
fuck off says: sen kom sopbilen
Oh là là
Åh den här familjen och deras män! Allt man hör är ungefär ”jag pinkade ner hela golvet” eller ”jag kissade mig på benen när jag reste mig upp”. Konstigt att män verkar ha tappat lite av sin charm?! Egentligen skulle jag behöva en mysig kopp kaffe nu, eller en liten smutt av rödvin. Men jag kör Pukkas ”love”-te, i brist på något med mer beröringspunkter. Jag erkänner, helgen i Köpenhamn gav mersmak! Det var skönt, jag slapp ifrån den konst:iga sidan av mig. Den där jobbiga som försvinner ut och in i världen, helt strukturlöst! Antagligen jämnar O ut eftersom han är helt tvärtom, vilket jag inte alls förstår mig på men vem visste att en paradox kunde vara så användbar? Det här är lovande, dystra tider till trots glädjer Göran Greiders ord mig: Vi är dömda till hopp.
Vad innerligt vackert! Han menar att det finns en hoppets princip, som går att förklara genom t.ex. hunger. Enligt filosofen Ernst Bloch är en brödskiva ingenting värd för den mätte, men han kommer alltid att bli hungrig igen och då återfår brödet sitt värde och således kan hungern/värdet/hoppet aldrig släckas. Den här benhårda tron på att våga hoppas är något som verkligen har gått igen på sistone, jag har fått höra det från många olika håll. Och visst är det sant, något annat vore att leva emot livet, bakåt, och försöka smita en oundviklig dom. Allt jag innerligt vill nu är att bo i ett vackert hus i vacker natur samt ha en stilig, kärleksfull och respektabel man och rödvin att dela det med.
Plus en äkta korsett som går att snöra åt ordentligt i livet, vad tufft det vore! Nu över till Kate Moss och White Stripes version av I just don’t know what to do with myself. Jag låter den tala, för jag vet inte heller! Vill jag vara två? Det verkar läskigt, men ja…
Fascista
Åh, det är en sån där morgon när allt är mörkt och trögt och tröttheten kryper i skinnet! Vaknade med magont och nackspärr, det första går visserligen att skylla på att jag slaktade zombies innan jag vaknade. Måste jag drömma sådant här?! Första drömmen var också den om en grupp människor men där vissa förmodligen bitits av en orm, som gjorde dem trötta och ovilliga. Någon hade en liten parvel som hon inte orkade ta hand om, så hon tog den i foten så den hängde och dinglade där upp och ner. Märkligt. Sedan var det som ett spel, eller en lek eller film? Denna skulle dock bytas till zombie-temat… Klart att jag bönade och bad om att vi skulle välja något annat! Sen var det kört, folk förbyttes till torra gråa gestalter och kom de för nära blev du en av dem. Skönt tänkte jag, då kan jag ju bli det och sen slippa jagas?
Men nä, plötsligt satt vi i en jeep och det var en liten tjej där samt en yngre kille plus massa halvdöa zombies såklart. Vi tog oss upp på taket bara för att inse att hela bilen var omringad av ett hav av zombies! Fy helvete, men vi två lyckades ändå ta oss in i en byggnad med massor av rum. Det var skumt, någom zombie satt t.ex. och ”läste” så vi smög förbi bakom honom till nästa rum. Då kommer givetvis killen på att lilltjejen är kvar i jeepen och att hon fortfarande går att räddas. Grattis, där står jag med någon slags tunn och böjlig bricka som enda vapen. Rys… Jag tror de flesta vet att mitt föredragna vapen i närkamp med zombies är ett basebollträ? Har jag bara det så känner jag mig trygg! Sedan vaknade jag, helt väck förstås, och smög ut i köket öppnandes alla dörrar mycket försiktigt.
Man vet ju aldrig? Jag borde åtminstone ha anförskaffat mig nerver och snabba reflexer genom dem här drömmarna! Usch vad allt känns surrealistiskt nu. Men en bra sak är att jag helt har lyckats blockera saknaden! Himmel alltså, jag känner mig nästan som en man! Å andra sidan är det inte jag, fast känner jag egentligen igen mig själv? Igår var en studiedag som borde fortsätta idag, fast jag spelade in en klassisk strip istället eftersom jag blev så inspirerad av alla tjejerna på 50-talet Haha, rätt stört men jag kan bocka av det från to-do-listan åtminstone. Nu måste jag snarast komma ur det här busiga jaget som inte kan låta bli att flirta med uniformer, ironi och småelakhet! Börjar känna mig som Laura Palmer..? Gah! Save me, save me from myself!
Tentavecka
Som alla studenter vet så innebär ju inte detta att man sitter och pluggar, utan att man sitter och funderar på att börja göra det tills man börjar får ångest och sätter igång. Fram tills dess gör man allt annat som man borde ha gjort under tiden då man var mer ledig men vägrade göra någonting alls. Så jag har städat, kollat klart på Supernatural, grävt lite bland gamla kläder (som verkar ha förmultnat före jag hittar en ny garderob), sett A Lot Like Love, flera gånger om nästan dragit de första färgstråken på något år, lyssnat på musik, kört en massa bil, drömt och kontemplerat. Så det är vad jag tänker fortsätta med! En sak som har slagit mig är det här med öppenhet, för lyckas du stanna i det medvetandet vet du liksom aldrig riktigt vad du har att vänta dig.
Plötsligt kan ett infall, en uppenbarelse slå dig, eller så märker och möter du de mest konstiga människor och ting. ”Those who dream by day are cognizant of many things that escape those who dream only at night”, sa Poe. Jag är och förblir, ibland mot min vilja, en oundviklig drömmare. En sådan som aldrig riktigt befinner sig i verkligheten, som verkar så självklar och absolut för de flesta människor. Så det verkar som att drömmar och verklighet inte alls är åtskilda. ”All that we see or seem is but a dream within a dream”, sa samme man! Kan det vara så att om man inkorporerar drömmarna i ens verklighet, så slår dem en dag in? Alltså om man tror att livet är en slags dröm där allting kan hända blir möjligheterna större att de händer? Som att tro på knytt och så helt plötsligt ser man spår av dem
Eller drömmer man helt enkelt drömmar som redan ligger i livets vagga och bara väntar på att slå in? Jag kan inte förstå en del av det som har visat sig vara verklighet på sistone, det verkade före så mycket som svävande drömmar. Nu är det fullt möjligt, och en del av det har redan slagit in! Mest förvånande är nog att det går att tycka om en person till och från i 6 år från allra första ögonblicket och sedan en dag faktiskt mötas och skriva en egen verklighet ihop. Särskilt om detta var bägges historia? Det låter lite som ett kärleksdrama någon arty själ har skapat. Men sedan, vad jag försökt undvika att tänka på de senaste 2 åren… Hur kan någon tycka om en villkorslöst så pass att detta blir livets fokus, utan att få kärleken besvarad?
Också detta låter som något taget ur litteraturen, men att jag skulle vara den obesvarade kärlekens objekt är en dröm jag aldrig har drömt… Jag sitter inte på höga piedestal, jag har väldigt lätt för att älska allt gott som kommer min väg, vilket jag också gör med denne man men utan att han binder mitt hjärta. Det har alltid gått sin egen väg, just nu till en mycket men mystiskt länge otippad sorts människa. Jag är ledsen för det här och hoppas innerligt att jag kunde hjälpa, fast det är svårt att vara en närmsta vän på samma gång som en fiende. Kanske känner jag helt fel och det vore mer rätt för de tu att byta plats, men vilka är vi att döma? Jag är lycklig över denna min dröm som har varat verkligt länge. Men om det hjälper, så vet heller inte jag någonting om kärleken och hur allt ska sluta.
Billie Holiday – The Man I Love
